Så här i tentatider slås jag alltid av känslan att allt annat än att plugga är superintressant. Så denna helg har jag läst ut Ladies av Mara Lee och Ensamhetens vin av Iréne Némirovsky, spelat klart Mass Effect, påbörjat läsa Per Olov Enquists Boken om Blanche och Marie och nu till sist sitter jag och fingrar på filmen Nattportiern (1974) av Liliana Cavani. What to do?! Jag behöver ordentlig inspiration för att kunna skriva en hemtenta om antik och medeltida litteratur.
På tal om inspiration så hittade jag en helt annan inspirationskälla från någon blogg (jag minns tyvärr inte vilken), nämligen denna sida, Dixikon. Dixikon är en ny internetbokhandel där kunniga skribenter skriver tio rader om en bok de gillar, de läses i originalspråk. Jag hittade ett gäng, mest finlandsvensk litteratur, som jag mer än gärna skulle vilja läsa.
Fem knivar hade Andej Krapl skriven av Hennele Mikaela Taivassalo och skall även vara hennes debut. Boken är ett postmodernt, eller som skribenten skriver, svårdefinierat – det skulle lika gärna surrealistisk skräckromantik. (Ja, det här med definitioner är aldrig lätt) ”Det handlar om berättandets makt och möjligheter, om Gud som författare och författaren som Gud.” Det här räcker för mig för att vilja läsa boken – beskrivningen får mig att tänka på Sara Stridsbergs Drömfakulteten som gav mig litterärera rysningar av välbehag.
Urbana Odyséer av Anre Torftgaard Pedersen är en sekelskiftsroman placerad i Helsingfors och skildrar dåtidens prosaförfattare med en storstadsskildring á la Hjalmar Söderberg (som förmodligen är en av mina största svenska författareidoler). För mig som älskar sekelskiftet och med rötter i Finland känns även denna bok som given för min bokhylla.
Frida och Frida, skriven av Emma Juslin (som bara är 22 år gammal och det här är hennes andra roman!!). Denna roman är en parallellhistoria om syskonen Selma och Irina. Selma bor fortfarande hemma och berättar om familjelivet, medan Irina precis flyttat till Paris med konstnärsdrömmar och finner konstnärskamraten Frida som även blir hennes kärlek. Well, att författarinnan är så pass ung och lyckats komma med en andra roman är imponerande – att boken även handlar om konstnärliv får mig på fall – dessutom påminner historien lite om Tove Janssons liv där jag kan tipsa om Boel Westins biografi om Tove Jansson.
Där vi en gång gått av Kjell Westö. Även denna är en Helsingforsskildring mellan första och andra världskriget. Enligt skribenten på Dixikon så skall Westö ha samma närhet som Strindberg i sin berättelse. ”Att skriva historiska romaner kräver omfattande studier och amatören avlöjas direkt: en ängslig redogörelse för läsfrukter som vid ett läxförhör. Sådant är Westö helt främmande. Hans kunskap är så solid att den självklart integrerats med hans person; mödolöst och med sinnlig konkretion lyckas han i sin skildring av staden och några av dess invånare beskriva en viktig del av Finlands dramatiska nittonhundratalshistoria [...]”. Nå, det låter väl lovande?
Utöver dessa finlandsvenska författare fick jag upp ögonen för danska Kirsten Thorup som jämförs med Sara Stridsberg (me like!). Hon skall ha skrivit en roman vid namn Ingemansland som skildrar livet om åldrande med huvudpersonen Carl Sörensen som är 90 år, med demens och blir placerad på ett hem där Carls minnen och verklighetsuppfattning luckras upp. I mina öron påminner detta mycket om Sara Gruens Water for elephants om man tar bort historien om 30-talets Amerika i en cirkusmiljö.
Nu har jag läst den, boken som fått så varm recenserad i bland annat 
