Förra året släppte Bonnier Balen/Höstflugor av Irène Némirovsky. Någon som läst den? Värd att köpa som inbunden eller skall man vänta till pocketversionen?
Ensamhetens vin januari 30, 2008
En myriad av bokklubbar januari 29, 2008
Hur många gånger har jag inte gått med i en bokklubb bara för att man får ett visst antal böcker för en billig penning. Varje månad återupprepades samma mönster – jag glömde avbeställa månadens bok som inte alls verkade så spännande medan den olästa bokhögen bara växte och växte.
För något år sedan, när jag upptäckte nätbokhandlarna, sa jag upp mitt medlemskap i alla bokklubbar som jag var med i. På nätet kunde man (och kan fortfarande) köpa billiga och bra böcker när man vill – man behöver inte sitta och vänta på nästa erbjudande. Till för någon månad sedan såg jag att Adlibris börjat med olika bokklubbar, och för tillfället får jag nyhetsbrev från Litterära bokklubben, Doroteas vänner och Militärhistoriska klubben (ifall det erbjuds ett fynd som jag kan ge sambon). Än så länge har jag nappat på Murakami-erbjudandet (Kafka på stranden var förmodligen den största läsupplevelsen förra året – tack, Litterära klubben) och jag funderar på om det nya erbjudandet med Carlsten Jensens Vi, de drunknande är något för mig. Dessutom är jag väldigt sugen på Doroteas erbjudande om Robero Savianos Gomorra om maffian i Neapel.
Häromdagen fick jag ett mejl från Månpocket om att man kan prenumerera på deras pocketar. Går man med i klubben får man tre pocket gratis – denna gång går det i kärlekens tecken: Ray Kluuns En sorts kärlek, Plum Sykes Singel på nytt och Caroline Dahlmans Hitta kärlek. Det här är inga böcker som jag egentligen nappar på, men ändå tackade jag ja. Jag får se det som årets utmaning, att läsa böcker som jag aldrig annars skulle lägga märke till. Till sist får jag inse att jag återigen är fast i myllret av bokklubbar.
Precis så bra som mina färväntningar krävde januari 28, 2008
Vände precis sista bladet i Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist. Jag älskar verkligen den känsla av belåtenhet och tillfredsställelse som kan infinna sig när man läst ut en bok. Liksom ett nördigt pirr i kroppen bara för att det var så bra läsning. Det är förstås en sällsynt känsla som inte kommer av vilken roman som helst, men Ajvide Lindqvist har med sina skräckhistorier lyckats framkalla den hos mig alla gånger (och det är därför mina vänner får utstå mitt eviga måste-läsas-tjat).
Pappersväggar är till skillnad från Ajvide Lindqvists tidigare böcker, Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda, en samling noveller. Berättelser om allt från utanförskap och märkliga skolvikarier till övertygelsen om att kunna lura döden. Och när döden själv på de sista sidorna av Sluthanteringen kliver fram i hela sin skepnad är det fullkomligt realistiskt. Självklart är döden en mörk gestalt, och självklart förvandlar den vår själ till en vacker fjäril när vi dör. Så medryckande är novellerna att det övernaturliga känns helt naturligt.
Av tio berättelser får man förstås sina favoriter. De som sätter sig i minnet lite längre och som man läser om när de börjar blekna. I Pappersväggar så är mina tiopoängare (förutom Sluthanteringen, som är en epilog till Hanteringen av odöda) Gräns och Equinox. Gräns handlar om tullvakten Tina som har en overklig förmåga att läsa människor och avslöja smugglare. En dag möter hon en man som förbryllar henne, men som också har förklaringen till hennes begåvning. I Equinox får man följa en kvinna som hittar en lik i ett sommarhus. Hon skapar en märklig relation till detta lik som hon snart tappar kontrollen över. Mycket spännande! Och som vanligt i Ajvide Lindqvists historier så har man ingen aning vart det bär.
Så mitt betyg blir: Läs! Läs! Läs!
Och det bästa av allt: Till sommaren kommer nästa.
Control januari 20, 2008
Jag gick och såg Control i helgen. Filmen som handlar om Joy Divisions sångare Ian Curtis. Om hans korta liv, om kärleken och musiken. Man får följa bandets väg till framgång samtidigt som Curtis kämpar med depressioner och epilepsi. Fokus ligger på hans dramatiska kärleksliv; det tidiga giftermålet med Deborah och kärleken till belgiskan Annik Honoré.
Joy Division har aldrig varit några större idoler för mig. Det är bra musik och visst, Love Will Tear Us Apart rullar med jämna mellanrum fram på min playlist, men mer än så har det aldrig blivit. Ändå har jag väntat på att Control skall gå upp på biograferna. Människoöden som det här fascinerar mig.
För regin står rockfotografen Anton Corbijns och han har gjort ett snyggt jobb. Filmen är helt i svartvitt och fotot är lysande. Musiken letar sig ut i varenda nerv när bandets spelningar tar plats på bioduken. Om och hur mycket filmen motsvarar Ian Curtis verkliga liv går mig förbi. Som sagt så var jag dåligt insatt innan. Men oavsett så ser jag en bra film. En väldigt bra film faktiskt. Jag satt tagen när lyset tändes i biosalongen. Nästa skivinköp blir kanske en Joy Division-platta, och nästa bokinköp blir definitivt Beröring långt inifrån, boken som filmen är baserad på, skriven av Curtis änka.
Apropå filmer så drar Göteborgs internationella filmfestival igång den 25:e januari. Nu hade jag velat bo i Göteborg (eller att det åtminstone vore närmare och billigare att ta sig dit) för det är många godbitar på tablån. Till exempel är det premiär för filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in och är den ens hälftens så bra som boken är den helt klart värd en titt. Men jag får väl hålla mig till den 14 mars, då den kommer ut på Sveriges biografer.
Ett stycke litteraturhistoria januari 20, 2008
Efter en förträfflig fredagkväll med vin och premiären Fjärilen i glaskupan (som var väldigt bra och väl värd ett eget inlägg), firade Marie och jag vårt definitiva avslut av KVL och 2008 års fantastiska förändring – dvs. att vi båda byter institution till litteraturvetenskapen.
Fredagskvällen slutade i sängen, drickandes te och sneglande på SVTs satsning av serien Brotherhood. Serien verkar vara ok, dock lockade läshögen bredvid mig mer. Som inspiration till den nya kursen öppnade jag den så kallade äldsta skönlitterära verket, Gilgamesheposet. Att läsa i vers är inte det enklaste och ibland det mest intressanta man kan läsa – men jag drogs in i mytologins värld. Bredvid mig hade jag De heliga tecknens hemlighet och dog själv paralleller till Bibeln och övriga texter som jag lyckades se liknande motiv.
Kort om Gilgamesheposets – den handlar om kungen och hjälten Gilgamesh utövade sin makt mer än vad han behövde i staden Uruk. Folket bad till gudarna och de blev bönhörda. Himmelsguden Anus och gudinnan Aruru skapade ursprungsmänniskan Enkidu som skulle fungera som Gilgamesh vän för att Gilgamesh skulle få perspektiv på sig själv. Tillsammans beger sig Gilgamesh och Enkidu ut på äventyr – Enkidu dör. Efter en sorgeperiod blir Gilgamesh upplyst. Som det står i den första tavlan, en slags prolog för hela berättelsen: ”Gilgamesh som såg Djupet, jordens grund, han erfor allt, förstod allt.”
Först ut i nästa adlibrisbeställning är en bok om mytologier och tidiga gudar, Jean-Dominique Baubys memoar och möjligtvis Deborah Curtis Beröring långt inifrån om Ian Curtis liv.
Förlåt, Coupland-fans januari 17, 2008
Ack, vad höga förväntningar kan förstöra ens läsupplevelse. Så är fallet med Generation X. Tidigare har jag läst Hej Nostradamus! och Alla familjer är psykotiska. De var båda läsvärda och hysteriskt roliga men samtidigt väldigt tragiska. Många vänner och bekanta som läst Couplands böcker tipsar om Generation X för att den skall vara den bästa, möjligtvis överträffad av Girlfriend in Coma.
Sporrad av detta gick jag till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan och köpte Generation X av en lyrisk kassörska: ”Åh, bra val av bok. Det är min absolut bästa Coupland-bok. Dessutom gillar jag omslaget”. Great, tänkte jag. Nu är det bekräftat att boken är svinkul och bra. Saken är den att jag har påbörjat att läsa boken TVÅ gånger, men aldrig riktigt slukats in i historien. När jag väl bestämt mig för att plöja igenom boken skrattade jag och fnissade flera gånger – men så himla rolig är den ändå inte.
Boken tre huvudkaraktärer; Andy, Dag och Claire söker efter total frihet med inga som helst regler som binder dem. De sitter hemma hos varandra, berättar roliga historier – som för övrigt verkar vara deras enda ambition. De är akademiskt utbildade men istället för att försöka hitta ett jobb som de skulle trivas med jobbar de hårt för att behöva jobba så lite som möjligt – helst inte alls.
Generation X känns lite som att se om Clerks (Smith, 1994), den var hysterisk kul när den väl kom ut och det är ett bra tidsdokument för 90-talet och dess attityd – men idag så funkar det inte riktigt, även om det är småkul. Jag tror att jag skulle uppskatta Generation X mer om jag hade läst den för några år sedan, då jag själv var desorienterad och inte visste vad jag ville med mitt liv.
Årets första utlästa bok januari 16, 2008
Årets första utlästa bok är också julklappsboken från mamma. Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl är debutromanen som är hyllad av pressen och som jämförts med kultboken Den hemliga historien av Donna Tarrt. I bloggsfären har Fördjupade studier i katastroffysik fått både ris och ros – alltifrån förra årets bästa till förra årets mest överskattade bok.
Boken handlar om 16 åriga Blue van Meer som tillsammans med sin pappa Gareth lever ett näst intill nomadliv. Pappa Gareth är gästprofessor och åker varje termin till ett nytt universitet för att undervisa. Dock bestämmer sig Gareth för att Blue skall tillbringa sitt sista high school år på St. Gallway School. Väl på plats på St. Gallway blir hon inbjuden till att få umgås med Aristokraterna, ett gäng som har en nära kontakt med filmvetenskapsläraren Hannah Schneider. Blue som snarare har större kunskap om litteraturens historia än hur man fungerar socialt med andra tonåringar finns snart att hennes situation kantas av död och svek.
Marisha Pessl skrev Fördjupade studier i katastroffysik som en ungdomsroman, hon ville få fram en bok som hon saknade när hon var tonåring. Men stor kännedom om litteratur och film och med en nästan ofantlig mängd med referenser till både filmens och litteraturens klassiker satt jag förnöjd och vända blad och fick en perfekt visuell bild av hur Pessl byggt upp sin värld kring Blue. Jag skulle utan tvekan rekommendera den här boken till personer som inte förväntar sig en ny Den hemliga historien utan som kan läsa boken för vad den här.
Uppmärksammad bok är inte lika med bra bok. januari 16, 2008
Okej, en bekännelse: jag får lätt fördomar mot böcker som får mycket uppmärksamhet i media, de som behåller första platsen på topplistorna bara för att det är boken ”alla talar om”. Oftast har jag nobbat dem innan jag ens läst baksidan. Seierstads Bokhandlaren i Kabul till exempel, eller sånt som skrivs om knutbymord, tsunamikatastrofer osv, För att inte tala om alla uppföljare som lever på sina framgångsrika föregångare. Asyl, Änglar och Demoner, för att nämna ett par. Som sagt så har jag aldrig vänt ett blad i dessa böcker, men jag är ändå (obefogat) säker på att jag inte gillar dem.
Men när förra årets väskdebatt susade i bakgrunden av mitt dagliga nyhetsintag kunde jag till slut inte hålla mig. Jag kände en enorm nyfikenhet på vem eller vad som skapat denna diskussion och vad det egentligen handlade om. Aha! De skamlösa, en bok som kritiserar konsumtion och ytlighet. Det borde falla mig i smaken. Men oj, vad fel man kan ha. Med halva boken läst, och utan något större utbyte av det, började jag fundera på att ge upp. Men som alltid kommer tanken: den kan bli bra. Dock avgjordes saken när jag läste ett blogginlägg som bekräftade mina åsikter och att boken faktiskt inte blir bättre än så här. Så nu fyller den min bokhylla så fint igen, medan jag tar mig an något annat, och mina fördomar står stadigt.
