Ack, vad höga förväntningar kan förstöra ens läsupplevelse. Så är fallet med Generation X. Tidigare har jag läst Hej Nostradamus! och Alla familjer är psykotiska. De var båda läsvärda och hysteriskt roliga men samtidigt väldigt tragiska. Många vänner och bekanta som läst Couplands böcker tipsar om Generation X för att den skall vara den bästa, möjligtvis överträffad av Girlfriend in Coma.
Sporrad av detta gick jag till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan och köpte Generation X av en lyrisk kassörska: ”Åh, bra val av bok. Det är min absolut bästa Coupland-bok. Dessutom gillar jag omslaget”. Great, tänkte jag. Nu är det bekräftat att boken är svinkul och bra. Saken är den att jag har påbörjat att läsa boken TVÅ gånger, men aldrig riktigt slukats in i historien. När jag väl bestämt mig för att plöja igenom boken skrattade jag och fnissade flera gånger – men så himla rolig är den ändå inte.
Boken tre huvudkaraktärer; Andy, Dag och Claire söker efter total frihet med inga som helst regler som binder dem. De sitter hemma hos varandra, berättar roliga historier – som för övrigt verkar vara deras enda ambition. De är akademiskt utbildade men istället för att försöka hitta ett jobb som de skulle trivas med jobbar de hårt för att behöva jobba så lite som möjligt – helst inte alls.
Generation X känns lite som att se om Clerks (Smith, 1994), den var hysterisk kul när den väl kom ut och det är ett bra tidsdokument för 90-talet och dess attityd – men idag så funkar det inte riktigt, även om det är småkul. Jag tror att jag skulle uppskatta Generation X mer om jag hade läst den för några år sedan, då jag själv var desorienterad och inte visste vad jag ville med mitt liv.
