Efter en förträfflig fredagkväll med vin och premiären Fjärilen i glaskupan (som var väldigt bra och väl värd ett eget inlägg), firade Marie och jag vårt definitiva avslut av KVL och 2008 års fantastiska förändring – dvs. att vi båda byter institution till litteraturvetenskapen.
Fredagskvällen slutade i sängen, drickandes te och sneglande på SVTs satsning av serien Brotherhood. Serien verkar vara ok, dock lockade läshögen bredvid mig mer. Som inspiration till den nya kursen öppnade jag den så kallade äldsta skönlitterära verket, Gilgamesheposet. Att läsa i vers är inte det enklaste och ibland det mest intressanta man kan läsa – men jag drogs in i mytologins värld. Bredvid mig hade jag De heliga tecknens hemlighet och dog själv paralleller till Bibeln och övriga texter som jag lyckades se liknande motiv.
Kort om Gilgamesheposets – den handlar om kungen och hjälten Gilgamesh utövade sin makt mer än vad han behövde i staden Uruk. Folket bad till gudarna och de blev bönhörda. Himmelsguden Anus och gudinnan Aruru skapade ursprungsmänniskan Enkidu som skulle fungera som Gilgamesh vän för att Gilgamesh skulle få perspektiv på sig själv. Tillsammans beger sig Gilgamesh och Enkidu ut på äventyr – Enkidu dör. Efter en sorgeperiod blir Gilgamesh upplyst. Som det står i den första tavlan, en slags prolog för hela berättelsen: ”Gilgamesh som såg Djupet, jordens grund, han erfor allt, förstod allt.”
Först ut i nästa adlibrisbeställning är en bok om mytologier och tidiga gudar, Jean-Dominique Baubys memoar och möjligtvis Deborah Curtis Beröring långt inifrån om Ian Curtis liv.
