Vände precis sista bladet i Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist. Jag älskar verkligen den känsla av belåtenhet och tillfredsställelse som kan infinna sig när man läst ut en bok. Liksom ett nördigt pirr i kroppen bara för att det var så bra läsning. Det är förstås en sällsynt känsla som inte kommer av vilken roman som helst, men Ajvide Lindqvist har med sina skräckhistorier lyckats framkalla den hos mig alla gånger (och det är därför mina vänner får utstå mitt eviga måste-läsas-tjat).
Pappersväggar är till skillnad från Ajvide Lindqvists tidigare böcker, Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda, en samling noveller. Berättelser om allt från utanförskap och märkliga skolvikarier till övertygelsen om att kunna lura döden. Och när döden själv på de sista sidorna av Sluthanteringen kliver fram i hela sin skepnad är det fullkomligt realistiskt. Självklart är döden en mörk gestalt, och självklart förvandlar den vår själ till en vacker fjäril när vi dör. Så medryckande är novellerna att det övernaturliga känns helt naturligt.
Av tio berättelser får man förstås sina favoriter. De som sätter sig i minnet lite längre och som man läser om när de börjar blekna. I Pappersväggar så är mina tiopoängare (förutom Sluthanteringen, som är en epilog till Hanteringen av odöda) Gräns och Equinox. Gräns handlar om tullvakten Tina som har en overklig förmåga att läsa människor och avslöja smugglare. En dag möter hon en man som förbryllar henne, men som också har förklaringen till hennes begåvning. I Equinox får man följa en kvinna som hittar en lik i ett sommarhus. Hon skapar en märklig relation till detta lik som hon snart tappar kontrollen över. Mycket spännande! Och som vanligt i Ajvide Lindqvists historier så har man ingen aning vart det bär.
Så mitt betyg blir: Läs! Läs! Läs!
Och det bästa av allt: Till sommaren kommer nästa.
