Nu har jag läst den, boken som fått så varm recenserad i bland annat DN, men som också blivit hårt kritiserad i bloggsfären för dess ytlighet. Och ibland kan jag faktiskt hålla med om att det är för mycket yta för att jag skall tycka att det är riktigt bra, även om jag tycker att boken ÄR bra. Det finns en anledning till att jag slutade läsa chick lit, och det var för att de skildrade en ganska ensidig bild av kvinnan som en patetiska känslodrypande varelser som inte kan göra något rätt utan att göra bort sig – antingen är man snygg och dum eller lite ful och bitter – något jag tycker är oerhört irriterande. Mara Lee förde fram en annan irriterarande kvinnobild, den kontrollerade perfektionisten, och hon har dessutom lagt på lagret som många kritiserar boken för: besattheten av skönhet och yta.
Men en stark ambivalens läste jag boken, ömsom drogs jag in i historien som aldrig förr, omsom la jag undan boken i ren frustration över karaktärernas attityd och beteende. Kort sagt, Mara Lee lyckas berör/underhålla mig på en plan som inte alla böcker lyckas göra. Ett exempel är Piaf-biografin som fortfarande liggander kvar på nattduksbordet sedan sommaren, och jag förmår mig inte öppna boken, inte för att den är dålig, utan för att jag blir förbannad på Edith och Simones usla beteende. Nå väl, Piaf-biografin skall läsas ut för innerst inne tror jag att det är en bra bok. Men först skall jag sätta tänderna i Ensamhetens vin.
Borde man läsa Ladies då? Det kanske inte är en bok som jag först skulle komma att tänka på när jag skall rekommendera en bok, men mina chick lit-älskande vänner kommer nog bli rekommenderade denna bra svenska tjejlitteratur – dock med en varning om ytligheten.
