Ibland kan man ju fundera på vad bokrecensioner egentligen är till för. Vägleda oss i vad som är bra och dåligt tänker jag, vad som är värt att lägga sina pengar på. Men för att kunna förlita sig på det måste man inte då först göra en djupgående undersökning i vilken recensent som man delar smak med? För när en och samma bok blir totaldissad i DN och höjd till skyarna i SvD så tyder det ju inte på annat än att alla helt enkelt tycker olika. Nu tycker jag ändå att recensioner är en bra grej för skapar diksussioner och uppmärksamhet.
Även recensionerna kan vara urbra eller skitdåliga förstås.. och det är nu min poäng kommer. Jag är förstås oerhört partisk i fallet Johanna Nilssons nya bok och blev oerhört lycklig när paketet från adlibris kom. Dock verkar inte DN:s Martina Lowden fullt så lycklig efter att ha läst SOS från männskligheten. Hon sågar boken fullständigt och kallar den banal och förutsägbar. Det verkar som att Lowden mest har lagt sin energi på att hitta de mest fyndiga och ironiska sätten att avfärda boken på och även om en “förlåt, men boken suger”-recension är mesigt så slängs du här in i en kort artikel där varje mening är en diss. Känns liksom inte så övertygande och proffersionellt.
Självklart litar jag fullt ut på SvD:s Magnus Eriksson som tycker att det är det bästa Johanna Nilsson skrivit. Man hör ju som bekant det man vill höra. Skall läsa den så fort jag läst ut En sorts kärlek och sedan tycka helt på egen hand. Min egen åsikt väger ändå alltid tyngst. Sen kan ju andra i sin tur hissa och dissa vad jag tycker.
