Okej, en bekännelse: jag får lätt fördomar mot böcker som får mycket uppmärksamhet i media, de som behåller första platsen på topplistorna bara för att det är boken ”alla talar om”. Oftast har jag nobbat dem innan jag ens läst baksidan. Seierstads Bokhandlaren i Kabul till exempel, eller sånt som skrivs om knutbymord, tsunamikatastrofer osv, För att inte tala om alla uppföljare som lever på sina framgångsrika föregångare. Asyl, Änglar och Demoner, för att nämna ett par. Som sagt så har jag aldrig vänt ett blad i dessa böcker, men jag är ändå (obefogat) säker på att jag inte gillar dem.
Men när förra årets väskdebatt susade i bakgrunden av mitt dagliga nyhetsintag kunde jag till slut inte hålla mig. Jag kände en enorm nyfikenhet på vem eller vad som skapat denna diskussion och vad det egentligen handlade om. Aha! De skamlösa, en bok som kritiserar konsumtion och ytlighet. Det borde falla mig i smaken. Men oj, vad fel man kan ha. Med halva boken läst, och utan något större utbyte av det, började jag fundera på att ge upp. Men som alltid kommer tanken: den kan bli bra. Dock avgjordes saken när jag läste ett blogginlägg som bekräftade mina åsikter och att boken faktiskt inte blir bättre än så här. Så nu fyller den min bokhylla så fint igen, medan jag tar mig an något annat, och mina fördomar står stadigt.
