Även recensionerna kan vara urbra eller skitdåliga förstås.. och det är nu min poäng kommer. Jag är förstås oerhört partisk i fallet Johanna Nilssons nya bok och blev oerhört lycklig när paketet från adlibris kom. Dock verkar inte DN:s Martina Lowden fullt så lycklig efter att ha läst SOS från männskligheten. Hon sågar boken fullständigt och kallar den banal och förutsägbar. Det verkar som att Lowden mest har lagt sin energi på att hitta de mest fyndiga och ironiska sätten att avfärda boken på och även om en ”förlåt, men boken suger”-recension är mesigt så slängs du här in i en kort artikel där varje mening är en diss. Känns liksom inte så övertygande och proffersionellt.

Självklart litar jag fullt ut på SvD:s Magnus Eriksson som tycker att det är det bästa Johanna Nilsson skrivit. Man hör ju som bekant det man vill höra. Skall läsa den så fort jag läst ut En sorts kärlek och sedan tycka helt på egen hand. Min egen åsikt väger ändå alltid tyngst. Sen kan ju andra i sin tur hissa och dissa vad jag tycker.

Nej, dags att ge sig in i dagens bestyr men först vill jag passa på att peppa för filmen Once som jag och Micaela såg under påskhelgen. En mysig film med riktigt bra musik. Riktigt bra. Så bra att filmen belönades med en oscar för bästa originalmusik. Så se den!

Annars var det en riktigt bra och spännande bok. Man får följa den unga Marta som bor tillsammans med sin faster på en konstnärskoloni utanför New York. Faster Drew har ett järngrepp om sin brorsdotter, framför allt psykiskt. En dag rövas de båda bort från kolonin och endast Marta återfinns, nerdrogad och utmärglad. Boken inleds med detta mysterium och skildrar därefter Marta och Drews relation från start. Mot slutet är det sjukt spännande men som sagt så tycker jag det blir lite snörpligt.

Jag gillar den psykologiska spänningsgenren som Kelly skriver inom och jag kan ju självklart inte låta bli att nämna den bok som fått mig att läsa allt av henne i hopp om en liknande läsupplevelse. Tag mig, tag mig med dig är en superbra bok som lätt tar en plats på min topp-tio-lista. Jag ska skydda dig från allt är bra, men inte fullt så bra.

fotnot: Lauren Kelly är en pseudonym för Joyce Carol Oates.

Johanna Nilsson, som har skrivit en av mina absoluta favvoböcker – De i utkanten älskande, kommer med en ny bok som tydligen skall vara i samma stil. SOS från männskligheten skall också beröra ämnen som utanförskap och hur det är att sticka ut från mängden.  Mina förväntningar är sjukt höga!

Som tidigare nämnt, så kommer John Ajvide Lindqvist ut med sin tredje roman i Juni. Den heter Människohamn och fast jag ännu inte hittat någon beskrivning av handlingen så är jag fullständig övertygad om att den på en skala från ett till fem är en självklar femma.

En tredje utgivning som jag ser fram emot är Jonas Hassen Khemiris nya Invasion! som kommer i april. Det är en samling av krönikor och noveller som han skrivit sedan han debuterade 2003. Dessutom innehåller den två pjäser. Mycket intressant! Jag gillade verkligen Ett öga rött och Montecore, mycket på grund av hans lek med ord och språket, så även denna kommer att hamna i min bokhylla.

Plus många, många fler som antagligen kommer vara underbar läsning i vår- och sommarsolen. Nu ska jag återvända till min never-ending-kurslitteratur och lära mig lite mer om Strindberg & Co, samtidigt som jag kastar längtansfulla blickar på högen med skönlitteratur som bara skriker efter att läsas. Men det får bli en annan gång…

Håll tummarna för en fin vår!

Från det ena till det andra. Det finns en mängd variationer på stavningen ”te”: te, tee, thé, tea osv. Vilken föredrar ni och vilken är den rätta? Personligen tycker jag att thé estetiskt sätt ser finare ut, men jag tror den stavningen är helt fel.

Det jag ville komma till är hur imponerad jag är av SSB:s nya hemsida. Den har fått en total makeover och fungerar nu som ett forum där man kan sätta betyg på böckerna och diskutera det man läst med andra låntagare. Dessutom är söksidan, reservationsmöjligheterna och redovisningen över dina lån mycket bättre och tydligare. Det finns listor, boktips, länkar (utifall man skulle vilja köpa en favoritbok) och mycket bra indelning i teman och kategorier. Det känns som den kan matcha alla oräkneliga Internetbokhandlar som finns, fast snäppet fräschare. Hemsidan kan verkligen fungera som det perfekta stället att diskutera sin läsning med likasinnade. I like a lot!

För övrigt såg jag Mr. Brooks (2007) igår och blev positivt överraskad. Filmen, men bland annat Kevin Costner, Demi Moore och William Hurt (som var filmens stora pärla) handlar om Mr. Brooks (Costner) som är en framgångsrik affärsman och en kärleksfull man och far – dock har han ett mörkt alter ego Marshall (Hurt) som styr Mr. Brooks till att begå mord. Alltså, samtidigt som Mr. Brooks till ytan är helt perfekt är han vid sidan av ”Thumbprint Killer”. Behovet av att mörda folk stillar Mr. Brooks genom AA-möten, men en kväll ger han hän för sitt sug och naturligtvis händer något som han inte riktigt hade tänkt sig.

Filmen påminner något om serien Dexter där Dexter (Michael C. Hall) till synes lever ett helt oskyldigt liv i Miami där han arbetar som blodexpert inom polisen, men hans hobby är något annorlunda – han är en ”god” seriemördare som mördar personer som förtjänar att dö. Serien är betydligt bättre än Mr. Brooks, dock tycker jag att båda är sevärda. Mr. Brooks fungerar bra som lördagsunderhållning. Se den! Och se för guds skull Dexter om ni inte redan har gjort det.

På tal om inspiration så hittade jag en helt annan inspirationskälla från någon blogg (jag minns tyvärr inte vilken), nämligen denna sida, Dixikon. Dixikon är en ny internetbokhandel där kunniga skribenter skriver tio rader om en bok de gillar, de läses i originalspråk. Jag hittade ett gäng, mest finlandsvensk litteratur, som jag mer än gärna skulle vilja läsa.

Fem knivar hade Andej Krapl skriven av Hennele Mikaela Taivassalo och skall även vara hennes debut. Boken är ett postmodernt, eller som skribenten skriver, svårdefinierat – det skulle lika gärna surrealistisk skräckromantik. (Ja, det här med definitioner är aldrig lätt) ”Det handlar om berättandets makt och möjligheter, om Gud som författare och författaren som Gud.” Det här räcker för mig för att vilja läsa boken – beskrivningen får mig att tänka på Sara Stridsbergs Drömfakulteten som gav mig litterärera rysningar av välbehag.

Urbana Odyséer av Anre Torftgaard Pedersen är en sekelskiftsroman placerad i Helsingfors och skildrar dåtidens prosaförfattare med en storstadsskildring á la Hjalmar Söderberg (som förmodligen är en av mina största svenska författareidoler). För mig som älskar sekelskiftet och med rötter i Finland känns även denna bok som given för min bokhylla.

Frida och Frida, skriven av Emma Juslin (som bara är 22 år gammal och det här är hennes andra roman!!). Denna roman är en parallellhistoria om syskonen Selma och Irina. Selma bor fortfarande hemma och berättar om familjelivet, medan Irina precis flyttat till Paris med konstnärsdrömmar och finner konstnärskamraten Frida som även blir hennes kärlek. Well, att författarinnan är så pass ung och lyckats komma med en andra roman är imponerande – att boken även handlar om konstnärliv får mig på fall – dessutom påminner historien lite om Tove Janssons liv där jag kan tipsa om Boel Westins biografi om Tove Jansson.

Där vi en gång gått av Kjell Westö. Även denna är en Helsingforsskildring mellan första och andra världskriget. Enligt skribenten på Dixikon så skall Westö ha samma närhet som Strindberg i sin berättelse. ”Att skriva historiska romaner kräver omfattande studier och amatören avlöjas direkt: en ängslig redogörelse för läsfrukter som vid ett läxförhör. Sådant är Westö helt främmande. Hans kunskap är så solid att den självklart integrerats med hans person; mödolöst och med sinnlig konkretion lyckas han i sin skildring av staden och några av dess invånare beskriva en viktig del av Finlands dramatiska nittonhundratalshistoria [...]”. Nå, det låter väl lovande?

Utöver dessa finlandsvenska författare fick jag upp ögonen för danska Kirsten Thorup som jämförs med Sara Stridsberg (me like!). Hon skall ha skrivit en roman vid namn Ingemansland som skildrar livet om åldrande med huvudpersonen Carl Sörensen som är 90 år, med demens och blir placerad på ett hem där Carls minnen och verklighetsuppfattning luckras upp. I mina öron påminner detta mycket om Sara Gruens Water for elephants om man tar bort historien om 30-talets Amerika i en cirkusmiljö.

Men en stark ambivalens läste jag boken, ömsom drogs jag in i historien som aldrig förr, omsom la jag undan boken i ren frustration över karaktärernas attityd och beteende. Kort sagt, Mara Lee lyckas berör/underhålla mig på en plan som inte alla böcker lyckas göra. Ett exempel är Piaf-biografin som fortfarande liggander kvar på nattduksbordet sedan sommaren, och jag förmår mig inte öppna boken, inte för att den är dålig, utan för att jag blir förbannad på Edith och Simones usla beteende. Nå väl, Piaf-biografin skall läsas ut för innerst inne tror jag att det är en bra bok. Men först skall jag sätta tänderna i Ensamhetens vin.

Borde man läsa Ladies då? Det kanske inte är en bok som jag först skulle komma att tänka på när jag skall rekommendera en bok, men mina chick lit-älskande vänner kommer nog bli rekommenderade denna bra svenska tjejlitteratur – dock med en varning om ytligheten.

Den femte sanningen av Doris Lessing

Mitt namn är Röd av Orhan Pamuk

Om skönhet av Umberto Eco

Tankar om litteratur av Umberto Eco

Som små barn av Tom Perotta

Den moderna döden: Från människors slutskede av Carl-Henning Wijkmark

Flyga Drake av Khaled Hosseini

Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg

… och en icke-rea bok, Spirit of the Dead av Edgar Allen Poe.

Det blir ett stort hål i plånboken denna månad, men det får man ta. Jag kommer hur som helst inte behöva köpa några nya böcker mer en kurslitteratur resten av det här året.